”Men jag vill noooog!”, gastar han. ”Pappa, jag viiiiilll!”. Suck.
Vi går förbi den stora byggarbetsplatsen på vägen till dagis. Det regnar och känns som minusgrader fast sommaren nästan är här. En stor metallport går igen med ett ilande gnissel medan vi passerar. ”Varför?”, frågar den lilla parveln. ”För att man inte får gå dit”, svarar jag. ”Men jag vill nog!”.
Försöker låta bli att tappa nerverna, minnas allt som jag lärt mig om modernt föräldraskap; att stöda nyfikenhet, sätta ord på känslor, hellre avleda än förbjuda…
”Världen är sån, att man inte kan få allt man vill”, försöker jag resonera. ”Varför?”.
Medan jag ökar stegen och skuffar kärran över det grova gruset, ångrar jag att jag inte tog på mig handskarna. Det skulle ju vara sommar ren. Försöker låta bli att tappa nerverna, minnas allt som jag lärt mig om modernt föräldraskap; att stöda nyfikenhet, sätta ord på känslor, hellre avleda än förbjuda…
Vad skulle hända om man alltid fick som man vill?
Att inte alltid få som man vill här i världen, är en lärdom som var och en av oss är tvungen att lära sig i ganska tidig ålder, resonerar jag. Jag märker att jag talar högt för mig själv, medan jag försöker klargöra konceptet för min son.
”Vad skulle egentligen hända om man alltid fick som man vill? Hur skulle världen då se ut? Ingen skulle bygga något, man skulle aldrig lära sig något nytt, man skulle aldrig hinna bli riktigt hungrig, och inte heller komma på nya lekar”, hör jag mig själv säga.
Sonen verkar nöjd med mitt pladder. Hans oändliga nyfikenhet, och de eviga frågorna, verkar ha fått lite tuggmotstånd för stunden. Och plötsligt går det upp för mig.
Att det finns motstånd, spärrar och förbud här i världen, att det finns trösklar vi måste ta oss över – och att inte genast få som man vill – är väl en förutsättning för livet i sig?
Att det finns motstånd, spärrar och förbud här i världen, att det finns trösklar vi måste ta oss över – och att inte genast få som man vill – är väl en förutsättning för livet i sig? Skulle det inte finnas någonting att vilja, inga olösta problem, så skulle väl ingen tanke någonsin ha skrivits ner, ingen mat ha tillretts, inget hus ha byggts. Människan skulle aldrig ha skapat ett dyft. Och är inte skapandet precis det som gör oss till människor? Tankarna irrar iväg.
Det hör till att testa gränserna
En dag kommer min son att vilja tänja på gränserna, ta risker som han i mitt tycke helst kunde låta bli. Kanske sådant jag själv har gjort – men undkommit total katastrof, mest tack vare turen.
Min oro galopperar vidare till hur han kan påverkas av sociala medier, sysslolöshet, att pröva på sådant som är lite för farligt… En smärre översvämning i hjärnan känns överhängande. Hur är det när man bara vill och vill hela tiden; vill scrolla, vill skratta åt roliga reels, vill köpa, vill konsumera, vill inte-jobba, vill allt och inget på Netflix? Kan den inbyggda viljan lura bort oss från att bara njuta av stunden här och nu, särskilt när mängden stimuli – och just val – har ökat så vansinnigt?
”Jag tror det är viktigt att kunna vilja saker, för om man bara skulle få som man ville genast och utan motstånd, så skulle inget kännas som något”, sammanfattar jag för lillen i vagnen. ”Munnen skulle hela tiden vara full med glass, och BUU-klubben skulle vara på hela, hela tiden”, fortsätter jag.
”Varför?”, svarar han, lika omättligt nyfiken som alltid. Må den nyfikenheten aldrig slockna, kan jag hoppas i mitt stilla sinne.
-Dimitri Paile, pappa till 3-årigt barn
