Överraskningen och chocken över att det gick så här för oss var, ja, förlamande. Ännu värre kändes det eftersom jag var pappa till världens två underbaraste barn vars grundtrygghet nu rubbades. Hur skulle jag agera med tanke på mig själv och mina barn, nu när min roll som partner hade nått sitt slut, men förälder och pappa var jag fortfarande?
Oss pappor finns av många olika slag – vi kommer från olika bakgrund, har olika sysselsättningar och möjligheter att vara närvarande i våra barns vardag. Jag vågar dock påstå att i dagens läge utgör faderskap en relativt viktig del i mäns liv och identitet. Det innebär att vi som pappor funderar över och planerar våra barns vardag och framtid, vi engagerar oss tidsmässigt och emotionellt i deras liv. Så har det dock inte alltid varit. Vår uppfattning om vad som utgör att vara pappa, dess möjligheter och begränsningar, hänger ihop med samhälleliga förväntningar och uppfattningar om att vara man.
Mansrollen i förändring
Förr var samhällets roller mer givna och rigida. Pappan var den som stod för ekonomin medan mamman var den som ansvarade för barnskötsel och det emotionella arbete som ingick i det. Det betydde också att män och kvinnor uppfostrades till dessa roller. Män lärdes i högre grad att förtrycka sina känslor (av intimitet) medan kvinnor lärdes det motsatta. För män innebar det ofta ett distanserat och kallt förhållande till barn och uppfostran, det var trots allt inte deras uppgift.
Världen har dock förändrats. Män och kvinnor är i dagens läge socialt och ekonomiskt mer jämställda än någonsin tidigare och de traditionella gränsdragningarna mellan olika könsroller har suddats ut. Det innebär bl.a. att män kan och också förväntas delta jämlikt i barnens liv. Det innebär dock också att vi inte längre kan räkna med ett livslångt äktenskap och en kärnfamilj, utan skilsmässor är oundvikliga.
För att inte hamna alltför långt från ämnet så är min poäng att förändringarna i könsroller i allmänhet och manlighet i synnerhet har medfört att en skilsmässa i dagens läge är en minst lika stor emotionell kris för pappor som för mammor, och som sådan borde den erkännas. Nämligen, tvärtemot vad en sinande skara röster fortfarande domderar, så spelar känslor en lika viktig roll för vårt psyke och välmående oberoende kön. Problemet är bara det att många av oss pappor har vuxit upp i en hemmamiljö där vi inte uppmuntrats till att tala om våra känslor. Det upplevs skamligt, icke-manligt, svagt – ”känslor är för kvinnor”. Sorgligt nog förlamar det oss lätt, gör oss frustrerade, bittra och aggressiva. Det är trots allt så som många av oss män lärt oss att hantera svåra känslor.
