Dagen då orden försvann – en utmattad mammas bloggtext

– Mamma!

Jag vaknar, det är mitt i natten, jag ser att min son lagt sig bredvid mig i sängen.

– Mamma, det är blött i sängen, säger min son.

Blött i sängen, tänker jag. Jag lyfter undan täcket. Jag ser att sängen är våt.

– Du har ju kissat ner dig, säger jag.

Mina tankar och mitt huvud känns alldeles frånvarande. Jag tänker att det finns saker som jag borde förstå att göra i den här situationen och att jag måste göra dem i rätt ordning. Men där och då, mitt i natten, har jag har helt glömt bort vad man ska göra då ett barn kissat ner sig.

– Mamma, jag är blöt, fortsätter min son.

– Vänta lite, säger jag. Jag måste tänka. Jag har glömt bort det jag borde göra nu.

En mamma lika energisk som Pippi

Jag har alltid varit den man kan lita på – en mamma som klarar av allt i hela världen. Jag har varit en pålitlig och trygg mamma, en lekfull mamma, påhittig och kreativ.

– Mamma, du är som Pippi Långstrump, så sa min dotter till mig när hon var sex år. Den beskrivningen passar mig perfekt.

Nu är jag allt annat än energisk, för mitt liv tog en helt ny vändning … rakt in i väggen.

Jag är en mamma som bygger kojor och leker rollekar, som busar i skogen och hoppar studsmatta. Jag hittar på de roligaste och mest fantasifulla äventyr. Oavsett om jag drar i gång hela områdets ungar på brännbollsträningar eller är scoutledaren med de roligaste aktiviteterna eller läraren med de mest kreativa eller nytänkande lektionerna.

Jag skrev i nutid – det var fel. Jag borde skriva i dåtid – det var då. Då när jag kunde allt i hela världen, när jag var full av energi.

Men nu är jag allt annat än energisk, för mitt liv tog en helt ny vändning … rakt in i väggen.

Morgonen då jag vaknade med utmattningssyndrom

En morgon vaknade jag och kunde inte röra mig – då visste jag med detsamma att jag hade fått utmattningssyndrom. Mitt huvud brann, jag hade ont i hårbotten, jag hade hjärtklappning och andningssvårigheter.

Trots detta kom det som en chock då läkaren sjukskrev mig. Det kändes som om mina symtom kom på en enda dag – mitt liv innan var ju nästintill toppen.

När det var som värst klarade jag av att vara vaken 30 minuter om dagen i ungefär tio minuter åt gången.

Under två månader kunde jag inte sitta upp utan stöd.

I åtta månader nu har jag nästan bara varit hemma. Jag kan inte av att följa med på aktiviteter eller träffa vänner. Men jag mår redan lite bättre, just nu orkar jag göra saker i en och en halv timme åt gången innan jag måste jag vila. Jag vet också vad som hjälper mig: andningsövningar, korta promenader och att färglägga målarböcker.

När det var som värst klarade jag av att vara vaken 30 minuter om dagen i ungefär tio minuter åt gången.

Trots att jag nu redan mår bättre märker att mitt mående är oerhört skört. Mitt i allt har inte en aning om vad det är som förväntas av mig. Som den där natten då mitt barn vätte ner sängen …

Hjärnan stänger av sig och orden försvinner

Det är mitt i natten. Jag tittar på sängen – madrassen, lakanet, täcket, nallarna. Jag måste rangordna tankarna i mitt huvud.

Vad ska jag göra för att få bort det blöta? Nallar … nallar är inget viktigt.

Jag tar bort nallarna från sängen.

Täcket, är det torrt?

Täcket är torrt. Jag lägger undan täcket. Jag gör samma sak med kuddarna. Sen tittar på det blöta lakanet.

Hur ska jag få bort det blöta?

Jag kan se det blöta framför mig och jag kan känna på det med min hand. Jag vet att man kan bli av med det blöta på något sätt, men det finns inga minnen från hur jag löst situationen gångerna innan och jag kan inte komma på vad jag ska göra.

Jag har glömt vad det är jag ska säga, hur man ska prata. Jag ser orden som bilder framför mig.

Min man hade tagit sonen till toaletten och då sonen kom springandes tillbaka var han naken. Jag tittar på honom, men får inte fram några ord. Jag har glömt vad det är jag ska säga, hur man ska prata. Jag ser orden som bilder framför mig.

Jag ropar till min man:

– Blött!

– Blött? frågar han.

– Handduk, svarar jag.

Jag inser att jag inte kommer att klara av att förmedla bilden av min son i duschen till ord så att min man ska förstå. I stället lägger jag ihop de ord jag får tag på:

– Ta blött på en handduk och torka honom.

Tillräckligt bra, tänker jag.

Efter en stund kommer jag på att jag kan ta bort det våta lakanet och madrasskyddet som legat där under. Att det är så man får bort det blöta från sängen.

Familjen har lärt sig tyda mitt språk

Vid det här laget är min familj vant sig vid att jag inte riktigt kan få fram alla ord. Stressiga situationer göra att min hjärna tänker de ord som den förknippar med det som ska sägas.

– Du måste äta också, inte bara glas, sa jag en dag till min dotter.

Jag letade efter ordet ”dricka”, men min mun formade ordet ”glas”.  En annan dag sa jag åt min son:

– Ta på dig dina fötter.

Natten då min son vätt sängen lade jag tillbaka täcket och kudden i sängen. Det fanns inga lakan i sängen för jag hade glömt var vi förvarar dem.

Min då min son kom tillbaka från duschen var han och tack och lov klädd i pyjamas. Då behövde jag inte leta fram några lakan och då behövde jag inte tänka mer. Han la sig i sängen bredvid mig och vi somnade om.

Bloggen är skriven av Paula Roslund, en utmattad mamma