När mamma blev väldigt, väldigt trött

”Du är alltid så arg nuförtiden!” sade mitt barn och jag kände hur jag föll ner i ett stort svart hål.

Jag hade precis blivit sjukskriven för depression och utmattningssyndrom efter att ha kämpat helt för länge med stress, sömnlöshet och trötthet. Vi satt i bilen och barnet tjatade om något, så som barn gör. Jag fräste till och hen började gråta.

Jag trodde att jag hade dolt min trötthet någorlunda väl för hen. Att orka med barnet var min prioritet nummer ett. Men nu insåg jag att hen så klart länge redan hade känt av att jag inte mår bra och inte klarar av vardagen på samma sätt som tidigare.

Jag var så totalt slut att jag knappt klarade av de vanligaste vardagssysslorna. Att tömma diskmaskinen krävde en lång stunds vila efteråt.

Efter att jag blev utmattad levde jag i en bergochdalbana av känslor: skam, skuld, ilska, sorg, frustration.

Berätta för barnet

Som utmattad förälder får känslorna ett extra djup då man tänker på barnen. Förutom att känna skuld över att jag inte klarade av att jobba, så kände jag skuld över hur min brist på ork drabbade mitt barn. På vilket sätt har mitt barn tagit skada av att jag inte klarat av att vara närvarande? Inte orkar göra saker med hen?

Jag vet inte om jag klarade av att förklara tillräckligt bra för mitt barn vad som pågick, det var för ont och för skrämmande också för mig själv.

Hur tungt det än känns så är det är något som experterna säger att man absolut ska göra: Prata med barnet, sätt namn på vad som händer men gör det på en nivå som barnet klarar av. Man behöver inte berätta allt, men tillräckligt. Vara öppen för barnets frågor och försök svara så gott man kan.

Det behövs inga långa föreläsningar, lite räcker långt.

Hörlurarna räddade mig

Vardagen i familjen påverkades på många sätt. Många utmattade drabbas av akut ljudkänslighet, så också jag. Många kvällar tjatade jag på resten av familjen att vara tystare tills jag insåg att det inte är hållbart: livet i en barnfamilj är högljutt. Lösningen stavades Peltor. Med hörselskydden på behövde jag inte lida och resten av familjen fick leva normalt.

Jag skämdes över att slafsa omkring i pyjamas halva dagarna, och grubblade över vad hens kompisar och deras familjer tänker om mamman som bara är hemma och gör ingenting.

Jag sörjde över att jag inte orkade göra saker med mitt barn. Och ändå visste jag ju att jag bara en av många föräldrar som drabbats och att kvinnor är speciellt utsatta. Trots det var det svårt att skaka av sig skuldkänslorna för att jag mådde så dåligt som jag gjorde.

Mitt barn har ändå en pappa som tog över vardagen då jag mådde som sämst, så jag inser att vi hade det bättre än många. Han har orkat göra och föra, sköta butik och matlagning. I något skede var jag bara tvungen att släppa det mesta – hjärnans planeringsfunktion hade sagt upp sig. Bara att försöka fundera vad barnet skulle ha få mellanmål med till skogsutfärden gjorde mig matt och stirrig.

Allt fler drabbas

Det är svårt att förklara hur fullständigt inkapabel en man blir till de mest normala rutiner och göromål av en utmattning. Det tog mig över ett halvt år innan jag alls klarade av att gå till en matbutik. Det var för mycket stimuli, för många val och för mycket människor för att det skulle vara möjligt att handla.

Långsamt blev vardagen lättare och hjärndimman upphörde.

Jag hade den otroliga turen att hitta ett nytt deltidsjobb på en arbetsplats där det fanns en förstående chef och en uppmuntrande arbetsgemenskap. Att klara av att jobba och märka att mitt kunnande fanns kvar gjorde att jag så småningom började må allt bättre och orkade också i hemmavardagen.

Nu orkar jag igen skjutsa till hobbyn och förhöra läxor, intressera mig för vad som sker i barnets spelvärldar och gå på föräldramöte. Det är saker man förstår att uppskatta först då man inte klarat av att göra dem.

Texten är skriven av signaturen En utmattad mamma