Elisabet Hakkola (född Winter) utbildade sig till socialarbetare vid Social- och kommunalhögskolan i Helsingfors. Hennes första kontakt med Barnavårdsföreningen skedde 1972 då hon anställdes för ett halvt år på deltid som socialkurator på Tölö barnhem. Till socialkuratorns uppgifter hörde främst att vara en medlande länk mellan föräldrarna och barnhemmet. Hakkola återvände till Barnavårdsföreningen 1978 då hon anställdes på heltid som socialarbetare. Hakkola kom in i Barnavårdsföreningen under en tid som utmärktes av ett allt större synliggörande av barnavården och barnskyddet. Det allt mer utvecklade välfärdssamhället betydde mera offentliga pengar, bättre fortbildning och mer personal, vilket bidrog till allt bättre vård för barnen. Samtidigt kunde man lyfta fram nya grupper av utsatta och hjälpbehövande barn.
Ledde föreningen i över tjugo års tid
I början av 1980-talet övertog Hakkola socialchefsposten och 1987 utsågs hon till verksamhetsledare för Barnavårdsföreningen. Hon kom att verka i ledningen av föreningen i 21 års tid, fram till 2008.
Elisabet Hakkolas tid som verksamhetsledare för Barnavårdsföreningen inföll i en tid av stora strukturförvandlingar i samhället. Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet gjorde sig kännbar speciellt inom socialvården med stora nedskärningar av offentliga medel.
Hakkola lyckades leda Barnavårdsföreningen genom de svåraste åren utan större nedskärningar i verksamheten. Ett konkret resultat av recessionen på 1990-talet och den påföljande strukturomvandlingen var att Helsingfors måste börja konkurrensutsätta köptjänsterna. För Barnavårdsföreningen betydde detta mycket mer arbete jämfört med de trygga avtal med staden man tidigare haft. Hon såg i mitten av 1990-talet positivt på framtiden och påpekade hur det för föreningen som privat aktör inte gällde att gå med i den allmänna pessimismen. I stället gällde det för föreningen att ständigt uppfatta när tiden gått förbi och förstå när det var dags att se sig om efter något nytt.
Värnade som samarbete organisationer emellan
Hakkola var dock i sin roll som viceordförande för centralförbundet för barnskydd plågsamt medveten om mängden av sociala problem som postvälfärdssamhället förde med sig. Av vikt var att inte försöka gömma problemen med statistik eller andra mätningssystem som osynliggjorde nöden. I stället gällde det att försöka hitta nya vägar och öppningar.
Även Barnavårdsföreningens ordförande Thomas Tallberg påpekade att svåra tider även kunde få föreningar och organisationer att samarbeta bättre och söka synergier. Såsom alltid var det i omvandlingens tider som föreningar trädde fram med nya modiga experiment, utveckling och kvalitet. Det gällde enligt Hakkola att inte vika undan utan i stället visa vad man går för. Denna attityd och föreningens flexibilitet var den bästa garantin att verksamheten skulle fortsätta med samma kraft.
Elisabet Hakkola pensionerade sig från sin post som verksamhetsledare för Barnavårdsföreningen 2008. Hon lämnade efter sig en välskött och modern organisation som grundat en stor mängd nya verksamhetsformer enligt tidens behov. Hon har förlänats med hederstiteln socialråd och utsågs till Barnavårdsföreningens hedersmedlem 2009.
Aapo Roselius, historiker och forskar i Finlands 1900-talshistoria
